Jag avskyr julen, och ännu mer denna. Hatar att han hellre vill vara med henne på julen än med mig. Jag hatar henne.. Han kom med en julblomma i förmiddags. Tack så jävla mycket. Jag är så jävla feg jag kunde inte säga till honom att jag inte vill träffa honom mer. När han är här så är jag ju så lycklig och tror att det snart ska vara vi. jag vet ju att det inte blir så, varför kan jag inte göra slut på det?  Är så trött, ledsen och uppgiven. Jag orkar inte mer...

Jaha Julafton började ju alldeles förträffligt. Chattade med han som jag älskar lika mycket som mitt eget liv. Sa vad jag önskade mig i julklapp, att han skulle säga till sin fru att han träffar mig och att han vill skiljas... Svaret jag fick var det jag allra helst inte ville ha, det fick mitt hjärta att stanna. Inte imorgon ialla fall. Jag:  Kommer jag att få det då? Han: Det kommer du kanske att få så småningom. Jag: Såsmåningom??? Om tre år eller. Han: Det vet jag inte men så länge håller vi väl inte ut. Nej det gör iaf inte jag. med de orden bevisa han ju ännu en gång att han inte älskar mig så som han säger och att detta bara varit en lek för honom. Han tänker aldrig säga till henne. Fan vad han kan såra mig. Jag ska säga till honom imorgon att jag inte vill träffa honom mer. Orkar inte mer, jag älskar ju honom hur mycket som helst och han bara leker med mig. Den 26/12 har vi träffats nästan dagligen i 10 månader. Känns så jäkla hårt och det sista jag vill är att sluta träffa honom. Men 2012 måste bli ett år utan honom,  för min egen skull.

Lite ro i kroppen har jag nu inatt iaf. Idag har inte svartsjukan varit så påtaglig, kan bero på att jag sovit ganska mycket så jag har inte funderat på oss. Hur ska jag göra för att det ska vara så varje dag och kväll? Jag ska börja tänka mer på mig själv. Jag ska sluta sitta och vänta på honom. Han måste inse att han inte kan ha oss båda. Han måste respektera oss båda. När jag skriver detta så skriker hela min kropp att han måste välja mig. Vi har det så bra när vi är tillsammans. Hur han har det när han är hemma vet ju egentligen inte jag. han kanske säger till henne också hur mycket han älskar henne och inte vill mista henne, vad vet jag? Jättebra kan de ju inte ha för då skulle han ju inte vara med mig. Men hur dåligt är det egentligen mellan de? Förmodligen inte så dåligt för han stannar ju kvar. Fattar han inte att jag vill ha ett liv med honom. Jo det gör han säkert för jag säger det ofta till honom. Saken är den att HAN inte vill ge upp sitt liv med henne för mig. Hur äkta är hans kärlek till mig då? 

FAN också. Varför kan jag inte bara sluta älska honom. Jag blir ju bara besviken. Jag tror att han inte skriver vissa saker för att han tror att jag ska tröttna på honom då och säga att jag inte vill eller orkar mer. FAN vad fel han har

Jag avskyr julen vill inte sitta här hemma. För ett halvår sedan lova han mig att det skulle vara vi nu, jag sa redan då  att jag inte trodde det. VEM hade RÄTT? Just det jag. Jag sa åt honom att jag tror att de kommer att försöka få det bra nu på det nya året. Han svara inte direkt på den fråga utan bara svamla en massa. Så jag får väl rätt nu igen kan jag tro. Jag vill inte ha rätt, vill inte, vill inte. Varför måste han komplicera allt så jäkla mycket. Igår var vi på Tivoli i Köpenhamn, jag tyckte att vi hade det jättemysigt och jag älskade att få vara med honom alla timmar. Jag trodde igår och jag hoppas verkligen idag att han också tyckte om det. Men nu ikväll vet jag inte längre, han gör mig så osäker ibland. Ibland är jag hur säker som helst på hans känslor för mig. Just nu är jag väldigt osäker. För mig är det så iaf att om jag älskar någon riktigt mycket så vill jag vara med den personen så mycket som möjligt, jag delar inte med mig till någon annan. Jag vill kunna somna och vakna ihop med den jag älskar. Visst det är svårt att lämna och det är svårt att bli lämnad, men om man inte älskar den man lever ihop med utan man älskar någon annan är det då rätt att stanna kvar? Är det rätt att såra den man blir älskad av och den man älskar för att man inte vågar lämna sin "trygghet" hos den man vet inte älskar en på det sättet man är värd att bli älskad på?

Ja, jag är fortfarande kvar och stampar på samma ställe. Och inte mår jag bättre, snarare betydligt mycket sämre. Jag vet inte vad jag ska göra för att få LYCKA i mitt liv. Jag vet att jag måste ta ett beslut men jag ÄLSKAR ju honom så jättemycket fortfarande. Jag måste vara stark för min egen skull, jag måste få ha ett bra liv på mina (eller våra) villkor, inte enbart på hans. Varje gång han är här är jag världens LYCKLIGASTE varele, och jag tror på att vi är gjorda för varandra. Men de timmarna räcker inte för mig. Jag måste sluta låtsas, jag vet ju att han inte lämnar henne. Varför plågar man sig själv så till den milda grad så man sakta går under? Jag vill vara stark för att han  inte ska ska märka hur ledsen jag är, men jag har snart bara nästippen ovanför vattenytan. Samtidigt som jag är så ledsen så är jag ARG. Jag är arg på honom för att han säger att han älskar mig och inte kan vara utan mig, att vi är som gjorda för varandra och att vi passar så bra ihop. Varför säger han så? Varför gör han inget åt det och lämnar sin fru som han har det så dåligt med? Om han nu vill vara så mycket med mig? Varför skiljer han sig inte då? Jo jag tror jag vet, han vill bara ha mig som knullobjekt eftersom han inte får det hemma klart det är så. För hade han menat det han säger så hade det varit vi nu... Han hade aldrig tvekat om hans känslor varit så äkta som han säger att de är. Då hade han valt att ha mig i sin verklighet. Och det har han inte gjort, så sluta lura dig själv. Men jag ÄLSKAR honom och när jag är i hans famn så känner jag hur bra vi passar ihop. Jag kan inte få nog av honom. Jag vill inte släppa honom. Han är en stor del i mitt liv, men jag är bara en väldigt liten del i hans...

Varför skall man älska den man ändå aldrig får,

varför tändes i mitt hjärta kärlek vid så unga år.

Varför skulle vi väl mötas,varför korsar du min stig,

ödet förde oss tillsammans,säg mig varför träffade jag dig.

Jag har kämpat jag har lidit smärtans bistra kval för dig,

men du kan väl inte hjälpa att du inte älskar mig.

Jag skall älska dig för evigt,dig för evigt hålla kär,älska blott och tåligt lida,

fast jag nu förskjuten är.

Trots att hjärtat skall förblöda, inget hindra kan dess kval,

endast döden kan oss lösa ifrån denna jämmerns dal.

Den som älskat aldrig glömmer,den som glömt ej älskat har,den som älskade och glömde,visste ej vad kärlek var.

Jag är väldigt förvirrad och fundersam, och kär i en man som för mig är allt annat än vanlig och gift.

Det kanske är så att han egentligen inte älskar mig. Han kanske bara vill känna sig älskad och sexig, och att jag bara råkar finnas tillhands för att ge honom den känslan. Fast det känns ändå inte som om det bara skulle vara så. Han är så otroligt varm och öm tillbaka.

 Det känns som en järnhand kramar mitt hjärta tills det knappt orkar slå längre.

Det gör så ont att inte kunna ösa min kärlek över honom, men jag måste låta bli.

 Jag har ibland haft känslan att jag bara finns där för honom så att han kan plocka de delar av mig som han vill ha så att han sen kan kassera resten. Har jag rätt?

 Varför drar jag nitlotten oavsett hur jag gör?

Jag vet ju att han inte vill vara en familj med mig eftersom han redan har en
familj. Påmind igen. Min tidigare så lyckliga sinnesstämning ändrades på en
millisekund. Från att ha varit glad, pratsam, gick jag till att vara betydligt
tystare och mer tillbakadragen utan leenden. Fast jag försökte hålla skenet uppe så gick det inte ville ju inte visa X något. Tårarna började bara att rinna på mig. Jag fick uppbåda all min kraft för att det inte skulle märkas.

Jävla skit...

Varför bryr han sig om mig och säger att han älskar mig när han ändå inte vill leva med mig? Det värsta är att det har gått så långt nu att det egentligen inte längre hans fel... Jag har ju faktiskt ett val...Jag kan DRA...

Någon har lagt tunga sandsäckar över min bröstkorg så jag knappt kan andas längre.