Ja, jag är fortfarande kvar och stampar på samma ställe. Och inte mår jag bättre, snarare betydligt mycket sämre. Jag vet inte vad jag ska göra för att få LYCKA i mitt liv. Jag vet att jag måste ta ett beslut men jag ÄLSKAR ju honom så jättemycket fortfarande. Jag måste vara stark för min egen skull, jag måste få ha ett bra liv på mina (eller våra) villkor, inte enbart på hans. Varje gång han är här är jag världens LYCKLIGASTE varele, och jag tror på att vi är gjorda för varandra. Men de timmarna räcker inte för mig. Jag måste sluta låtsas, jag vet ju att han inte lämnar henne. Varför plågar man sig själv så till den milda grad så man sakta går under? Jag vill vara stark för att han  inte ska ska märka hur ledsen jag är, men jag har snart bara nästippen ovanför vattenytan. Samtidigt som jag är så ledsen så är jag ARG. Jag är arg på honom för att han säger att han älskar mig och inte kan vara utan mig, att vi är som gjorda för varandra och att vi passar så bra ihop. Varför säger han så? Varför gör han inget åt det och lämnar sin fru som han har det så dåligt med? Om han nu vill vara så mycket med mig? Varför skiljer han sig inte då? Jo jag tror jag vet, han vill bara ha mig som knullobjekt eftersom han inte får det hemma klart det är så. För hade han menat det han säger så hade det varit vi nu... Han hade aldrig tvekat om hans känslor varit så äkta som han säger att de är. Då hade han valt att ha mig i sin verklighet. Och det har han inte gjort, så sluta lura dig själv. Men jag ÄLSKAR honom och när jag är i hans famn så känner jag hur bra vi passar ihop. Jag kan inte få nog av honom. Jag vill inte släppa honom. Han är en stor del i mitt liv, men jag är bara en väldigt liten del i hans...