Jag är väldigt förvirrad och fundersam, och kär i en man som för mig är allt annat än vanlig och gift.

Det kanske är så att han egentligen inte älskar mig. Han kanske bara vill känna sig älskad och sexig, och att jag bara råkar finnas tillhands för att ge honom den känslan. Fast det känns ändå inte som om det bara skulle vara så. Han är så otroligt varm och öm tillbaka.

 Det känns som en järnhand kramar mitt hjärta tills det knappt orkar slå längre.

Det gör så ont att inte kunna ösa min kärlek över honom, men jag måste låta bli.

 Jag har ibland haft känslan att jag bara finns där för honom så att han kan plocka de delar av mig som han vill ha så att han sen kan kassera resten. Har jag rätt?

 Varför drar jag nitlotten oavsett hur jag gör?

Jag vet ju att han inte vill vara en familj med mig eftersom han redan har en
familj. Påmind igen. Min tidigare så lyckliga sinnesstämning ändrades på en
millisekund. Från att ha varit glad, pratsam, gick jag till att vara betydligt
tystare och mer tillbakadragen utan leenden. Fast jag försökte hålla skenet uppe så gick det inte ville ju inte visa X något. Tårarna började bara att rinna på mig. Jag fick uppbåda all min kraft för att det inte skulle märkas.

Jävla skit...

Varför bryr han sig om mig och säger att han älskar mig när han ändå inte vill leva med mig? Det värsta är att det har gått så långt nu att det egentligen inte längre hans fel... Jag har ju faktiskt ett val...Jag kan DRA...

Någon har lagt tunga sandsäckar över min bröstkorg så jag knappt kan andas längre.