Som om det inte kunde vara nog med att verkligheten tränger sig på, nu är ångesten och bankar på min dörr. Jag orkar inte mer, jag vill inte, kan inte.

Lämna mig ifred, ser ni inte att jag redan är låg?

Han var här imorse och käkade frukost, fan vad jag trivs i hans närhet.

Jag älskar honom... Vi är perfekta för varandra, det bara är så. Men nu är det fredag, helg och ensamt. Jag måste sluta träffa honom. Mitt hjärta fixar inte det längre. Fattar inte vad som händer med mig, jag ska ju vara en vuxen och sansad människa. Jag borde veta bättre, människor kommer och går i ens liv. Fatta....

Det blir aldrig vi, han kommer aldrig att våga lämna sin såkallade TRYGGHET, inse det... Lika bra att vara ledsen några år och sen fokusera på mitt eget liv igen.

Jag vill gråta hejdlöst som ett litet barn, slänga mig på golvet och sparka på allt som är i min väg. Jag klarar inte av att sätt ord på mina känslor. Jag har kaos i min hjärna. Varför säger du att du älskar mig och saknar mig när vi inte är tillsammans? Varför kan du inte bara vara med mig, bara behöva mig?

Jag måste säga till dig att jag inte vill ha det såhär längre. Jag vill inte sitta och vänta på att du ska höra av dig. Jag vill ha dig på heltid. Jag älskar dig.

Ja jag är nog jävligt patetisk men jag kan inte hjälpa att jag känner såhär.

Varför blir det alltid så här på kvällarna?

Jag måste bli stark igen för min egen skull och för min dotters. Jag måste.

Men jag är så jäkla lycklig när vi är tillsammans... Tittar på dig nu när vi chattar på msn, fan vad du är fin, önskar vi kunde vara ett riktigt par...