Jaha igår kom verkligheten ifatt mig igen. Det är inte jag som har rätt att vara vid hans sida i vardagen, det är inte jag som får sitta med honom och äta och prata om dagen som gått. Det är inte jag som bara får vara i hans närhet på kvällarna efter jobbet. Fan Fan.

Jag kan inte hjälpa att jag blir lite tjurig när verkligheten kommer ifatt mig.Jag blir svartsjuk och det är en ganska ny känsla för mig. Det gör ont i mig. Och det onda försvinner inte.

Kvällen började så bra och jag var glad att få se honom, innan vi skilldes kramades vi och kysstes, sen träffades vi på msn och då kom verkligheten. Jag hatar verkligheten just nu. Vet inte var den kom ifrån plötsligt var jag bara låg, och jag vet att jag inte får bli det när jag chattar med honom, risken finns ju då att han tröttnar på mig, jag vill vara glad när vi chattar. Chatten stängdes abrupt ner vilket inte alls känns bra.

Vid två inatt fick jag ett sms där han skrev att det kanske är lika bra jag inte ringer imorgon, allt blir bara fel när vi pratar ändå. Mitt hjärta sluta bulta och jag tappa andan. Fan jag älskar ju honom hur mycket som helst, minsta sekund med honom är värd hur mycket som helst. Fick ett nytt morgon mess imorse försökte vara lite kylig men det är svårt. Han ringde iaf på lunchen och vi prata lite han kunde köra från jobbet lite i eftermiddag så han skulle komma.

Jag vet jag borde inte men jag kan inte låta bli honom jag vill vara med honom.

Han kom och vi la oss på sängen och kramades nakna förståss och det gick ju som det gick, vi hade fantastisk sex och jag bara älskar det. Allt känns så bra när vi är tillsammans och jag tror, vet att han känner likadant. Nu känner jag bara sån lycka igen och verkligheten är som bortblåst...