Varför skall man älska den man ändå aldrig får,

varför tändes i mitt hjärta kärlek vid så unga år.

Varför skulle vi väl mötas,varför korsar du min stig,

ödet förde oss tillsammans,säg mig varför träffade jag dig.

Jag har kämpat jag har lidit smärtans bistra kval för dig,

men du kan väl inte hjälpa att du inte älskar mig.

Jag skall älska dig för evigt,dig för evigt hålla kär,älska blott och tåligt lida,

fast jag nu förskjuten är.

Trots att hjärtat skall förblöda, inget hindra kan dess kval,

endast döden kan oss lösa ifrån denna jämmerns dal.

Den som älskat aldrig glömmer,den som glömt ej älskat har,den som älskade och glömde,visste ej vad kärlek var.

Jag är väldigt förvirrad och fundersam, och kär i en man som för mig är allt annat än vanlig och gift.

Det kanske är så att han egentligen inte älskar mig. Han kanske bara vill känna sig älskad och sexig, och att jag bara råkar finnas tillhands för att ge honom den känslan. Fast det känns ändå inte som om det bara skulle vara så. Han är så otroligt varm och öm tillbaka.

 Det känns som en järnhand kramar mitt hjärta tills det knappt orkar slå längre.

Det gör så ont att inte kunna ösa min kärlek över honom, men jag måste låta bli.

 Jag har ibland haft känslan att jag bara finns där för honom så att han kan plocka de delar av mig som han vill ha så att han sen kan kassera resten. Har jag rätt?

 Varför drar jag nitlotten oavsett hur jag gör?

Jag vet ju att han inte vill vara en familj med mig eftersom han redan har en
familj. Påmind igen. Min tidigare så lyckliga sinnesstämning ändrades på en
millisekund. Från att ha varit glad, pratsam, gick jag till att vara betydligt
tystare och mer tillbakadragen utan leenden. Fast jag försökte hålla skenet uppe så gick det inte ville ju inte visa X något. Tårarna började bara att rinna på mig. Jag fick uppbåda all min kraft för att det inte skulle märkas.

Jävla skit...

Varför bryr han sig om mig och säger att han älskar mig när han ändå inte vill leva med mig? Det värsta är att det har gått så långt nu att det egentligen inte längre hans fel... Jag har ju faktiskt ett val...Jag kan DRA...

Någon har lagt tunga sandsäckar över min bröstkorg så jag knappt kan andas längre.

Som om det inte kunde vara nog med att verkligheten tränger sig på, nu är ångesten och bankar på min dörr. Jag orkar inte mer, jag vill inte, kan inte.

Lämna mig ifred, ser ni inte att jag redan är låg?

Han var här imorse och käkade frukost, fan vad jag trivs i hans närhet.

Jag älskar honom... Vi är perfekta för varandra, det bara är så. Men nu är det fredag, helg och ensamt. Jag måste sluta träffa honom. Mitt hjärta fixar inte det längre. Fattar inte vad som händer med mig, jag ska ju vara en vuxen och sansad människa. Jag borde veta bättre, människor kommer och går i ens liv. Fatta....

Det blir aldrig vi, han kommer aldrig att våga lämna sin såkallade TRYGGHET, inse det... Lika bra att vara ledsen några år och sen fokusera på mitt eget liv igen.

Jag vill gråta hejdlöst som ett litet barn, slänga mig på golvet och sparka på allt som är i min väg. Jag klarar inte av att sätt ord på mina känslor. Jag har kaos i min hjärna. Varför säger du att du älskar mig och saknar mig när vi inte är tillsammans? Varför kan du inte bara vara med mig, bara behöva mig?

Jag måste säga till dig att jag inte vill ha det såhär längre. Jag vill inte sitta och vänta på att du ska höra av dig. Jag vill ha dig på heltid. Jag älskar dig.

Ja jag är nog jävligt patetisk men jag kan inte hjälpa att jag känner såhär.

Varför blir det alltid så här på kvällarna?

Jag måste bli stark igen för min egen skull och för min dotters. Jag måste.

Men jag är så jäkla lycklig när vi är tillsammans... Tittar på dig nu när vi chattar på msn, fan vad du är fin, önskar vi kunde vara ett riktigt par...

Jaha igår kom verkligheten ifatt mig igen. Det är inte jag som har rätt att vara vid hans sida i vardagen, det är inte jag som får sitta med honom och äta och prata om dagen som gått. Det är inte jag som bara får vara i hans närhet på kvällarna efter jobbet. Fan Fan.

Jag kan inte hjälpa att jag blir lite tjurig när verkligheten kommer ifatt mig.Jag blir svartsjuk och det är en ganska ny känsla för mig. Det gör ont i mig. Och det onda försvinner inte.

Kvällen började så bra och jag var glad att få se honom, innan vi skilldes kramades vi och kysstes, sen träffades vi på msn och då kom verkligheten. Jag hatar verkligheten just nu. Vet inte var den kom ifrån plötsligt var jag bara låg, och jag vet att jag inte får bli det när jag chattar med honom, risken finns ju då att han tröttnar på mig, jag vill vara glad när vi chattar. Chatten stängdes abrupt ner vilket inte alls känns bra.

Vid två inatt fick jag ett sms där han skrev att det kanske är lika bra jag inte ringer imorgon, allt blir bara fel när vi pratar ändå. Mitt hjärta sluta bulta och jag tappa andan. Fan jag älskar ju honom hur mycket som helst, minsta sekund med honom är värd hur mycket som helst. Fick ett nytt morgon mess imorse försökte vara lite kylig men det är svårt. Han ringde iaf på lunchen och vi prata lite han kunde köra från jobbet lite i eftermiddag så han skulle komma.

Jag vet jag borde inte men jag kan inte låta bli honom jag vill vara med honom.

Han kom och vi la oss på sängen och kramades nakna förståss och det gick ju som det gick, vi hade fantastisk sex och jag bara älskar det. Allt känns så bra när vi är tillsammans och jag tror, vet att han känner likadant. Nu känner jag bara sån lycka igen och verkligheten är som bortblåst...

HON ringer på hans telefon och frågar vad han gör
och var han är. HON kontrollerar honom hela tiden och antagligen anar HON något
men vågar inte ställa frågan direkt. Jag borde nog kräva att han berättar men
jag vet att han inte tänker säga något till henne. Han vill inte. Undrar hur
livet är om några månader...eller år...Ibland kan man känna sig nästan lite
utnyttjad, när vi ses så är det mycket sex förstås eftersom vi båda längtar
otroligt mycket efter det och vi kan inte låta bli varandra. Men ofta ses vi korta stunder typ någon timme.
Ibland önskar jag ju att vi kunde ses längre stunder så man hann med annat än
sex. Gå på bio, umgås med vänner men allt sånt går ju inte när det ska vara så
hemligt. Gillar verkligen inte att smyga på det här sättet men vad gör man?
Sina känslor är inte alltid så lätta att styra över och jag har aldrig varit så
här kär tidigare.
Ju längre förhållande vi
har när HON får reda på det, desto svårare måste det vara för henne att förlåta
honom och vilja ha honom kvar. För jag tror att om HON får reda på oss så
kommer han att försöka få henne att stanna kvar i äktenskapet och så gör han
slut med mig. Självklart vill jag ju inte det och då kanske det är bättre att
HON inget vet än och tiden får gå och vårt förhållande får utvecklas mer under
en längre tid. Min förhoppning är ju att den dagen HON får reda på oss att HON
kastar ut honom och kräver skilsmässa omedelbart. Om jag vore HON så skulle jag
kämpa för allt vad jag var värd för hans skull. Men hur klarar man att leva
tillsammans med en man som har svikit under flera månader? Hur ska man veta att
han inte tänker på mig när de har sex? Jag skulle aldrig kunna känna mig säker
och trygg och lita på en man som svikit mig. Jag tycker det är skillnad om man
är otrogen när man är på fyllan och det händer en gång, men vi är nyktra när vi
ses, ofta på dagtid, vi ringer, sms:ar, och msn:ar varje dag och träffas några
gånger i veckan. Jag vet det mesta som händer i hans familj och vad de gör och
han vet det mesta om mig. Han har träffat mitt barn, varit hemma hos mig massor
med gånger, mina vänner vet att jag träffar honom. Han vill inte avsluta något
förhållande än. Det gör ont i mitt hjärta att veta att han är med sin fru hela
dagarna, fan vad ont det gör!!! Och ändå kan jag inte avsluta det själv. Jag är
helt tokkär i honom och vill vara med honom varje sekund på dygnet...suck